Hur gick det sen? #Tittaviflyger#pangibygget
Det kan tyckas att Nickleback’s “Rockstar”, DJ Splash’s “Flying High” och Ted Gärdestads “Sol vind och vatten” har föga gemensamt, men det är de faserna man går igenom när man seglar. Det bör tilläggas att det är mest ”Rockstar” och meningen ”I wanna be a rockstar” som man diggar mest när man seglar. Hybrisen står rockdängan för, höjden och sättet man seglar på står techno-dunka-dunkan från 2008 för och själva miljön står klassikern för. Nu kan man tro att författaren har svalt lite för mycket saltvatten på senare tid så att cellerna i kroppen snart dör av dess dåliga osmos-egenskaper, men det är nog inte bara jag som alltid har någon låt som man ”diggar” när man seglar…
Lika smidigt som när fören störtdyker ner i havet mellan slagen, byter vi här ämne. Jo, det var ju något som har hänt; båten som har blivit utsatt för en rad plastikoperationer, likt diverse ansiktskrämer på tv som skall gömma ålderns tecken, har äntligen satts på prov! Efter ett antal pass i hårdare vind och flertalet ”nose-dives” må jag säga att båten håller!
Vilken skillnad! Ja nu syftar jag inte på skillnaden som någon påstår komma från att ha bytt högtalarkabel på ett hifi-forum, som ofta slutar i ett tredje världskrig, utan skillnaden mellan alla modifieringar på båten. Då vattnen jag seglar på ibland kallas för västkustens (Sveriges?) bästa surfställe, så är det ungefär lika bra förutsättningar för Moth-segling som vägledningen från en blind till en döv – m.a.o. not good. Genom att ha ett bogsprö, som agerar ”förlängda armen”, blir skillnaden otroligt stor! Nu är det som att båten rider över moln istället för bergskanter, vågorna märks knappt.
”Alpha, Bravo, bow down, send it, go go go” kan antingen relatera till en klyschig Amerikansk B-rulle eller det man tänker för sig själv när man ser att pappa har knatat sig ner till hamnen och står med kameran och det är dags för tuffa bilder, i detta fall är det det senare. Känslan när det blåser 8 m/s sydligt, vågorna rullar in, man drar fullt i kicken samtidigt som man pressar musten ur båten, känner båten sätta sig ”gött” i vattnet och skjuter iväg likt hästsparken från turbokicken i en 900 Turbo på klassiskt manér, är nog oslagbart! Hastighetsmätaren knaprar upp fort, 17... 19… 21… 23 knop sen KABOOM, helvete tänkte jag, där rök hela skiten och tänkte först att wingbarsen eller bommen hade rykt. Men nej, det var kicken som hade gjort sitt, och det var ju tur för mig, för den hade jag inte pillat på under vintern 😉
Nåväl, båten går som en raket, och även om jag ser ut som en förvuxen opti-kid i min röda torrdräkt så är det nog jag som är den största flaskhalsen. P.S. torrdräkten är snabb när sjöräddningen kommer 😉
